Naturvård i andra viktiga habitat

Utöver våra skogar, myrar och stora vattenområden består naturen i Finland också av flera naturtyper som har en mindre areal men är viktiga med tanke på mångfalden. Forststyrelsens Naturtjänster vidtar åtgärder för att restaurera och sköta dessa värdefulla habitat bland annat inom ramen för LIFE-projekten och livsmiljöprogrammet Helmi. Forststyrelsen Skogsbruk Ab vidtar naturvårdsåtgärder på motsvarande platser i mångbruksskogarna på statens mark.

Skötsel av vårdbiotoper

Vårdbiotoperna är naturtyper som uppkommit tack vare gamla tiders jordbruk, såsom ängar och hagmark. De kräver ständig skötsel för att bevara sin avsevärda artrikedom. Mer information om vårdbiotoper och deras skötsel finns på sidorna

Lundar

Lundarna är vår frodigaste skogstyp, där krävande vegetation såsom lundbuskar och ormbunkar frodas i den näringsrika jordmånen. Även andra arter som är beroende av lundvegetationen trivs i lundarna. I lundarna i Södra Finland finns flera växter som blommar innan trädens löv spricker ut, såsom nunneört, svalört och sippor. Många lundar hotas av granen, som har spritt sig till nästan alla lundar i de södra delarna av Finland.

Lundväxterna i vårt land växer på norra gränsen av sitt utbredningsområde klarar sig inte i konkurrensen med granarna. Vi vidtar skötselåtgärder i lundarna för att bevara de krävande och hotade lundskogsarterna som behöver mycket ljus. Målet är ofta att bevara lövskogen i lundarna och göra dem ljusare, vilket vi normalt gör genom att avlägsna granar.

I Norra Finland är lundarna ofta naturligt grandominerade skogar, där vegetationen klarar sig bättre i skugga och granar inte behöver avlägsnas. I norr har lundarna däremot dikats på många ställen, så åtgärder kan behövas för att återställa deras naturliga vattenhushållning. Skadliga främmande växtarter, såsom jättebalsamin och jätteloka, utgör ett verkligt hot mot lundvegetationen. De främmande växtarterna hotar tränga undan lundväxterna ur deras habitat, så det är absolut nödvändigt att avlägsna de främmande arterna från skyddsområdena och den närmaste omgivningen.

Hackspettsskogar

Hackspettsskogar där den vitryggiga hackspetten trivs är ljus, frodiga lövskogsdominerade skogar med mycket död ved. En stor del av den vitryggiga hackspettens nuvarande habitat har uppkommit tack vare traditionella former av skogsanvändning, såsom svedjebränning och skogsbeten. Den vitryggiga hackspetten äter insekter som den hittar i lågor och hittar dessutom mat kring lövträdens bas och i förnan. De frodiga lövskogar där hackspetten trivs blir ofta granbevuxna, så att fältskiktets vegetation hamnar i skugga och kvaliteten på habitatet försämras. Hackspettsskogar med vitryggig hackspett sköts ofta på samma sätt som lundar, det vill säga genom att avlägsna granar.

Ädellövskogar

Ädellövskogarna är mycket viktiga habitat: de ädla lövträden ger övriga arter växtunderlag, fortplantningsplatser, föda och skydd, vilket bidrar till förekomsten av många följearter. Ek, lind, ask, lönn, skogs- och vresalm samt hassel är vilt växande ädla trädarter i Finland. Ädellövskogar finns främst i de allra sydligaste delarna av Finland, men linden har spritt sig längre och växer så långt norrut som Kuopio. De viktigaste elementen i skötseln av ädellövskogar är att trygga trädens livskraft och förnyelse samt att styra trädbeståndets struktur i en riktning som är typisk för ädellövskogar i naturtillstånd. I ädellövskogar avlägsnar vi träd som försämrar de ädla lövträdens livskraft, såsom granar, genom att fälla eller ringbarka dem. Vi kan också anlägga nya ädellövskogar genom att så frön eller plantera på lämpliga växtplatser.

Solexponerade miljöer

Solexponerade miljöer finns på mycket varierande platser. Gemensamt för dem alla är de extrema förhållanden: soliga dagar är platsen het och torr, nattetid är den kallare än omgivningen. Exempel på solexponerade miljöer är åsarnas soliga sydsluttningar och sandstränder. De typiska arterna i solexponerade miljöer har anpassat sig till de torra och soliga förhållandena samt den extrema variationen.

För att bevara de solexponerade miljöerna krävs störningar utifrån, såsom skogsbränder, erosion eller nötning på grund av vind, vatten eller is. En del av de solexponerade miljöerna hålls öppna av naturen, medan andra behöver skötsel. Syftet med skötseln är att upprätthålla de solexponerade miljöer vi redan har och göra dem mer representativa. Vi strävar också efter att återställa solexponerade naturtyper till deras naturliga förekomstplatser. Genom att sköta de solexponerade miljöerna säkerställer vi att deras allt mer sällsynta flora och fauna förblir livskraftig och har möjlighet att sprida sig. Skötselåtgärderna inkluderar att avlägsna skuggande trädbestånd, röja undervegetation och blotta mineraljorden. Vi bränner också solexponerade miljöer. Dessutom återställer vi arter som trivs i solexponerade miljöer till tidigare kända växtplatser.

Fågelvatten

Fågelvattnen är frodiga, grunda insjöar, tjärnar och vikar samt övriga våtmarker. De är speciellt viktiga habitat för fåglar, både som häckningsområden och som rastplatser under flyttningen.

I den senaste hotbedömningen (2019) rödlistades cirka hälften av Finlands sjöfågelarter och vadarfåglar. Arter som gått tillbaka på senare tid är till exempel den sedan tidigare akut hotade brunanden, de starkt hotade arterna vigg och sothöna samt de sårbara arterna bläsand, årta och stjärtand.

Dessa arters tillbakagång beror framför allt på eutrofieringen av vattendragen, igenväxningen och konkurrensen om näringen med karpfiskarna. När insjöarna växer igen minskar områdena med öppet vatten och den tidigare mosaikartade vegetationen får en ensidigare struktur. Strandängarna och de öppna madkärren växer igen med videsly och vass om de inte betas eller röjs.

De mest effektiva restaurerings- och skötselåtgärderna är att höja vattennivån, att hålla stränderna öppna med hjälp av bete samt att röja, slå eller muddra bort vegetationen. Även vårdfiske, som syftar till att minska mängden karpfiskar och öka andelen rovfisk i en sjö, kan snabbt ge goda resultat. Genom att jaga främmande små rovdjur förbättras också sjö- och strandfåglarnas produktion av ungar.

Småvatten

Naturvården i vattendragen på statens mark är fokuserad på småvatten. Bäckar, tjärnar och källor finns i skogar samt på myrar och fjäll i hela vårt land. I våra småvatten lever flera hotade insektarter och mossor, medan bäckarna är viktiga fortplantningsområden för många vandringsfiskar.

Småvattnen har ett litet avrinningsområde och de är speciellt känsliga för ändringar i markanvändningen i avrinningsområdet, såsom dikning och markarbeten. Merparten av bäckarna i Finlands skogar rensades på 1900-talet för timmerflottning eller rätades ut för att tjäna som dräneringskanaler för diken. Tjärnar och källor har ofta förstörts eller försämrats till följd av dräneringsåtgärder.

När en bäck restaureras kan det vara nödvändigt att leda vattnet från den byggda kanalen tillbaka till den gamla fåran, eller att förbättra den nya fåran genom att lägga till trä och stenar. Det är också möjligt att anlägga lekbottnar för öring som leker i bäcken. För att restaurera en tjärn eller källa är det i allmänhet viktigt att höja vattennivån för att åtgärda de skador som dikningen åstadkommit, dock med hänsyn till hotade arter som eventuellt har överlevt. Utöver restaureringen av bäckfåror är det också ofta nödvändigt att restaurera småvattnens avrinningsområden, till exempel genom att effektivera vattenvården i ett skogsbruksområde eller iståndsätta myrar.