Mer inhemsk fisk på matbordet

För fiskodling och vattenbruk krävs miljötillstånd om verksamheten använder minst 2 000 kg torrfoder per år eller om fiskens årliga tillväxt uppgår till minst 2 000 kg. En förutsättning för att tillstånd ska beviljas är att verksamheten inte orsakar olägenheter för hälsan eller betydande miljöförorening eller risk för sådan. Fiskodlare ska varje år rapportera de uppgifter som anges i miljötillståndet till Tillstånds- och tillsynsverket (TTV), som också övervakar fiskodlingen.

Innan miljötillstånd söks ska aktören ha nyttjanderätt till det aktuella vattenområdet. Områden som gränsar till kusten och ligger inom bygränserna är privata vattenområden. Statens allmänna vattenområden ligger utanför dessa områden. Utanför de allmänna vattenområdena finns dessutom Finlands ekonomiska zon.

Forststyrelsen förvaltar de allmänna vattenområdena och hos Forststyrelsen kan man ansöka om nyttjanderätt till dem. Vi granskar ansökningar om nyttjanderätt i förhållande till lokaliseringsstyrningsplanen. Dessutom gör vi en intern förhandsbedömning ur olika verksamheters perspektiv, till exempel naturvård och havsbaserad vindkraft.

Om det inte finns några verksamhetsmässiga hinder för användningen av området från Forststyrelsens sida och aktören förbinder sig att följa våra ansvarsfulla verksamhetssätt, kan vi ingå ett föravtal. Avtalet fastställs efter att aktören har beviljats miljötillstånd för området. Tillstånd ansöks hos Tillstånds- och tillsynsverket.

Avgiften för nyttjanderätten består av en grundavgift och en avgift som är knuten till produktionsmängden. Avgiften redovisas till Forststyrelsen en gång per år.

Mer information

• Tillstånd som krävs för fiskodling och skyldigheter i anslutning till dem, vesi.fi
• Miljöskyddsanvisning för fiskodling, statsrådets publikationer
• Var ansöker man om tillstånd för fiskodling?, kalankasvatus.fi

Mål för fiskodlingen

Mer än hälften av den inhemska fisk som finländarna köper är odlad, och därför har vattenbruket en viktig roll inom den finländska yrkesfiskerinäringen. Enligt forskning är klimatpåverkan från inhemskt odlad fisk mindre än från fläsk- och nötkött (Källa: Silvenius m.fl. 2022, Klimatpåverkan från finländska fiskprodukter (Naturresursinstitutet)). Genom att välja inhemsk fisk kan vi följa kostrekommendationerna, stödja den inhemska sysselsättningen och stärka den inhemska livsmedelsproduktionen.

Statsrådet har utarbetat flera strategier för utvecklingen av vattenbruk och den blå bioekonomin.

• Vattenbruksstrategin för Fastlandsfinland 2030 har som mål att öka produktionen av inhemsk fiskodling från nuvarande cirka 8 miljoner kilo till 20 miljoner kilo fram till år 2030. (mmm.fi)
• Det nationella utvecklingsprogrammet för blå bioekonomi har som mål att stärka tillväxten inom den blå bioekonomin och öka självförsörjningsgraden. (mmm.fi)
• Åtgärdsprogrammet för Finlands havsförvaltningsplan 2022–2027 anger mål för att förbättra havsmiljöns tillstånd och uppnå god status i havsområdena. (ymparisto.fi)

Vi förvaltar över 2 miljoner hektar allmänna vattenområden i havet. Vi bidrar till genomförandet av de nationella strategierna för vattenbruk och blå bioekonomi genom att utreda om det finns områden i havsområdena som lämpar sig för vattenbruk, utveckla samarbetet med olika intressentgrupper och arrendera ut områden som lämpar sig för fiskodling till företag. Vid identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk utgår vi från Forststyrelsens allmänna havsområden, med undantag för skyddsområden och andra områden som reserverats för statens särskilda behov.

Vattenbrukets näringsbelastning har minskat betydligt

Vattenbrukets miljöeffektivitet har förbättrats betydligt under de senaste årtiondena. Enligt Itämeri.fi har fiskodlingens specifika belastning minskat med 60–70 procent sedan början av 1990-talet tack vare forsknings- och utvecklingsarbete, och nya produktionsanläggningar placeras i områden där miljökonsekvenserna är små. Dessutom utvecklas nya tekniker och verksamhetsmodeller för att förbättra uppföljningen, prognostiseringen och hanteringen av vattenbrukets miljöeffekter.

Största delen av vattenbrukets näringsbelastning uppstår i nätkasseodling i havsområden under vidareuppfödningen av matfisk. I Skärgårdshavet, som är det viktigaste produktionsområdet, svarar fiskodlingen för cirka tre procent av den totala fosforbelastningen och två procent av den totala kvävebelastningen.

Vattenbruksverksamhet är alltid tillståndspliktig i Finland. Genom tillståndsförfarandet säkerställs att verksamhetens miljökonsekvenser dimensioneras enligt miljöns bärkraft och att målen för planeringen av vattenvården och havsvården beaktas.

Största delen av den finländska fisken odlas i Skärgårdshavet

I Fastlandsfinland produceras årligen cirka 7–10 miljoner kilo matfisk, varav två tredjedelar odlas i havet. Cirka 40 procent av fiskodlingsproduktionen finns i Skärgårdshavet. Regnbåge utgör den största delen av matfiskproduktionen. Näst viktigast är sik. Även röding, öring, gös och stör odlas kommersiellt.

Medelstorleken på matfiskanläggningar till havs är mycket liten, och företagens produktion är utspridd på många små enheter i skydd av skärgården. I Skärgårdshavet är anläggningarnas genomsnittliga storlek cirka 60 ton. I Sverige och Norge kan enheterna vara mångdubbelt större.

Fiskodling i recirkulationsanläggningar har blivit vanligare sedan 2000-talet. Teknik som återcirkulerar odlingsvattnet möjliggör effektiv rening av processvattnet och optimering av odlingsförhållandena året runt. Recirkulationsanläggningar lämpar sig särskilt för odling av värdefulla fiskarter eftersom produktionskostnaderna är högre än vid traditionell teknik.

Till havs produceras matfisk i nätkasseanläggningar. Inom havsbaserad fiskodling sker den första odlingsfasen nära kusten. Efter yngelstadiet föds fiskarna upp under ytterligare 1–2 odlingssäsonger. Den fortsatta odlingen sker längre ut till havs, men åtminstone delvis på en plats som är skyddad från vinden.

Nya odlingsplatser identifieras med hjälp av lokaliseringsstyrningsplanen

Skyddet av Östersjön och förbättringen av dess tillstånd är ett viktigt samhälleligt mål. Målet för vattenvården och havsvården är att uppnå god ekologisk status i vattenområdena. Utgångspunkten för vattenbrukets lokaliseringsstyrningsplan är att samordna närings- och miljöpolitiska mål. På så sätt strävar man efter att trygga näringens verksamhetsförutsättningar.

En central politisk riktlinje för vattenbruksverksamheten är att näringsverksamheten inte får försämra vattnens tillstånd. Därför styrs ny verksamhet till områden där den inte äventyrar måluppfyllelsen i vatten- och havsvårdsplanerna och där verksamheten orsakar så liten olägenhet som möjligt för annan användning av vattenområdet. Målet är också att minska belastningen i vattenområden som är känsliga med tanke på miljön och rekreationsanvändningen samt att minska konflikter mellan olika användningsformer av vattenområden.

Planen innehåller ingen ny produktion för Skärgårdshavet eller Finska viken. I dessa vattenområden har man i stället identifierat områden där företag kan koncentrera sin nuvarande produktion till större enheter och därigenom minska konflikter mellan näringsverksamhet och rekreationsanvändning samt förbättra företagens verksamhetsförutsättningar. I Bottniska viken har områden identifierats som lämpar sig för vattenbruk och där en ökning av vattenbruksproduktionen inte äventyrar bevarandet av god vattenstatus. Öppna havsområden och vindkraftsområden till havs är framtida produktionsområden vars utnyttjande förutsätter utveckling av teknik som lämpar sig för dessa förhållanden.

Genom lokaliseringsstyrning minskas vattenbrukets belastning i vattenområden som är känsliga med tanke på miljön och rekreationsanvändningen. Produktionen styrs till vattenområden där utsläppen inte äventyrar målen i vattenvårdsplanerna, havsvårdsplanerna eller Helsingforskommissionens (HELCOM) aktionsplan för Östersjön.

Genom lokaliseringsstyrning förskjuts produktionens tyngdpunkt till mer öppna vattenområden och konflikterna med andra användningsformer av vattenområden minskar. Dessutom förbättras vattenbruksföretagens ekonomiska lönsamhet när små enheter inom samma företag kan koncentreras.

Läs mer om den nationella lokaliseringsstyrningsplanen för vattenbruk (mmm.fi)

Vi samarbetar för att främja vattenbruket

Vi deltar bland annat i innovationsprogrammet för vattenbruk och i projektet Kalavaltio.

Innovationsprogrammet för vattenbruk

• Finansiering från Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF)
• Konsortiet omfattar nio partner, där Forststyrelsen deltar som partner.
• Programmet omfattar utvecklingsåtgärder för odling på öppet hav, indelade i följande delområden: tillståndsförfaranden och produktionsplatser för havsbaserad odling, teknik för odling på öppet hav, effektiv produktionscykel och ökat produktionsvärde samt andra riktade innovationsåtgärder.

Mer information om innovationsprogrammet för vattenbruk (merijakalatalous.fi)

Projektet Kalavaltio

• Finansieras av Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).
• Naturresursinstitutet (Luke), Finlands miljöcentral (Syke) och Forststyrelsen deltar i projektet.
• Projektet utreder lämpligheten hos statens allmänna vattenområden för fiskodling och vidareutvecklar lokaliseringsstyrningsplanen för vattenbruk (FINFARMGIS, ett lokaliseringsverktyg för fiskodling baserat på en ekosystemansats).
• I projektet beaktas miljöfaktorer samt sociala och ekonomiska kriterier som ligger till grund för bedömningen av lämpliga områden och produktionsnivåer för fiskodling.

De projekt som beskrivs ovan kompletterar varandra. Till exempel används FINFARMGIS, den geografiska informationsapplikation som utvecklats inom innovationsprogrammet för vattenbruk, i projektet Kalavaltio när man bedömer havsområdens lämplighet för fiskodling.

Läs mer om projektet Kalavaltio (på finska)

Kontaktuppgifter