Publicerad 25.6.2026

Återintroduktionen av den havslekande harren till tidigare lekområden framskrider i Kvarken

Ett gemensamt försök av Forststyrelsens Naturtjänster och Naturresursinstitutet att restaurera den havslekande harrens lekområden i Kvarken har gett lovande första resultat. Det grus som spreds ut i området kring Valsörarna låg kvar under vintern och hölls rent, och på våren kläcktes ett stort antal yngel från rom som satts ut på de grusade områdena.

En person är framåtböjd och håller föremål i händerna, varav det ena sträcker sig ner i vattnet. Personen står till vaderna i vatten omgiven av stenar.
Utsättning av rom. Bild: Lari Veneranta.

Den havslekande harren var ännu för några decennier sedan en vanlig art längs Finlands kust i Bottniska viken. I dag är arten akut hotad, och endast två lekplatser i Bottenviken är kända. Orsakerna till artens kraftiga nedgång är ännu inte helt klarlagda, men för sin fortplantning kräver den grunda, rena och näringsfattiga grus- eller stenbottnar.

Inom LIFE-IP Biodiversea undersöks om den havslekande harrens lekområden kan restaureras i marina miljöer och om arten kan återetableras i sina tidigare utbredningsområden. I försöket ligger fokus särskilt på vilka kustmiljöer som är lämpliga för rommens utveckling och för ynglens tidiga överlevnad.

I höstas genomfördes ett restaureringsförsök vid Valsörarna i Kvarken, där Forststyrelsens Naturtjänster spred ut sammanlagt cirka 13 ton grus på 27 platser. Artens lekplatser finns vanligtvis på mindre än en halv meters djup på öppna stränder och i sund med grus- eller stenbotten. De restaurerade grusområdena markerades med färgade stenar så att deras läge kan följas i terrängen och via drönarbilder.

I det första skedet av försöket undersöktes om det utlagda gruset hålls på plats under varierande väderförhållanden och påverkan av vågor. Samtidigt följdes algtillväxten på grusytorna, eftersom den havslekande harrens rom behöver en ren botten för att utvecklas. Om gruset snabbt täcks av alger eller finmaterial kan rommens överlevnad försämras.

Observationer från våren visar att gruset i huvudsak låg kvar väl över vintern, med undantag för de mest exponerade platserna, och att det förblev rent. På vindutsatta stränder rör vågor och strömmar om gruset så att alger inte lika lätt fäster på det, jämfört med större, stillaliggande stenar.

“Observationen är viktig och tyder på att man med rätt val av områden kan skapa eller förbättra lekområden för den havslekande harren. I naturen kan sådana områden vara mycket små”, betonar serviceägare Anette Bäck vid Forststyrelsens Naturtjänster.

Rom från Naturresursinstitutets bestånd sattes ut på de grusade områdena. Rommen placerades med hjälp av rör ner i gruset, och kläckningstidpunkten följdes med hjälp av rom som placerats i särskilda behållare. Rikligt med yngel kläcktes från rommen som satts ut i de grusade områdena.

“Genom att sätta ut rom strävar man efter att ynglen ska präglas på sin uppväxtmiljö och senare återvända till samma områden för att leka. Den havslekande harrens livsmiljö är begränsad, och genom utsättningar vill man stärka beståndet lokalt i områden där förutsättningarna för fortplantning finns”, säger forskare Lari Veneranta vid Naturresursinstitutet.

Effekterna av restaurering och utsättningar kan bedömas tillförlitligt först på lång sikt. Algernas tillväxt och etablering kan ta 1–2 växtsäsonger, och variationer i väderförhållanden kan påverka hur gruset förflyttas. För den havslekande harren tar det cirka fyra till fem år för nykläckta yngel att växa till könsmogna fiskar. Då är fiskarna vanligtvis omkring 30–40 centimeter långa. Inom Biodiversea-projektet, som pågår till 2029, undersöks härnäst om yngel observeras i området även under kommande år och om de överlever fram till könsmognad.

Utifrån resultaten kan framtida vårdåtgärder riktas till de områden där förutsättningarna för den havslekande harrens fortplantning och ynglens överlevnad är bäst.

Mer information: