Hangö, Tulluddsstranden. Stranddynerna och skogskanten efter natruvård sommaren 2019.Foto: Esko Tainio, Forststyrelsen.

Naturen på Tulluddstranden hör till den första Salpausselkäåsen. Den är till stora delar en öppen, solexponerad och av vinden utformad dynmiljö. Områdets viktigaste naturvärden hör till stor del ihop med sandstranden i naturtillstånd, de trädfattiga dynnaturtyperna, torrängarna, solexponeringen och den kala sandjorden. De solexponerade naturtyperna, som är viktiga för hotade och krävande arter som påträffas på dyner och torrängar, hotas att växa igen med skog, och täckas av barrförna och vegetation som gynnas av igenväxningen och det eutrofierande kvävenedfallet.

Naturen på Tulluddsstranden är värdefull och stranden är ett viktigt rekreationsområde för Hangöborna. Forststyrelsen har uppgjort en naturvårdsplan för naturskyddsområdena på Tulluddsstranden. NTM-centralen i Nyland och Hangö stadsstyrelse har godkänt planen. Skötselåtgärder planerades på ett omkring 19 htektar stort område som infaller på såväl Hangö stads som Forststyrelsens naturskyddsområden. Åtgärderna har utförs inom ramen för projektet Ljus & Eld LIFE.

En stig av spångar på Tulluddsstranden

Byggandet av spångar på Tulluddsstranden ska blev färdigt i juli 2020. Syftet med att bygga spångar på området var att minska slitaget på dynväxtligheten. Spången börjar vid den stora Engelska linjetavlan och sträcker sig ungefär 350 meter längs med stranden mot Sjöbevakningsstationen.

Spången byggdes på åsen av dynerna, där den mest använda stigen på området finns. Det här gjoirde man för att styra besökarna att använda spången och på det sättet begränsa slitaget på dynväxtligheten och erosionen av sanddynerna. Liknande spångar finns bland annat på Yyteri i Björneborg, i Kalajoki och på Karlö (Hailuoto) för att även där skydda växtligheten på sanddynerna.

En lång sandstrand vid havet. Flygbild. Människor går på sanden där det finns låg växtlighet.
Tulluddstranden i Hangö innan de nya spångarna byggts. Foto: Hans-Erik Nyman.
En stig av plankor på sandstranden, Hangö, Tulluddstranden.
De nya spångarna på Tulluddsstranden sommaren 2020. Foto: Hans-Erik Nyman.

Spången är ca 120 cm bred. Spången byggdes inte bakom stranddynerna då där förekommer känslig växtlighet och sällsynta insekter. Mot havet går det ej heller att bygga eftersom stormar då skulle föra iväg spången vid högvatten.

Stigen på dynerna har varit 2–3 meter bred och väldigt sliten. Men med spångarna vill man göra stigen smalare och minska slitaget även på det övriga strandområdet. De flesta besökarna vandrar gärna på dynernas ås och njuter av den oerhört vackra havsutsikten på ena sidan och skogen på den andra sidan. I fortsättningen får man röra sig var man vill, men användningen av spångarna rekommenderas för att på så sätt trygga områdets naturvärden.

På området finns det även infotavlorna som berättar om natur och historia.

Backtimjan tillbaka till stranden

På Tulluddsstranden planterades det år 2020 plantor av backtimjan som är flyttade från Frihamnen och förökade på en plantskola.

På Tulluddsstranden växer det ännu backtimjan på några gamla växtplatser som är arttypiska, på dynstrandens torra övre ängar. Arten trivs på kalkhaltig jord, på strändernas övre del dit vågorna för snäckskal som innehåller rikligt med kalk. Havsvattnet ökar också markens pH värde.

Förekomsten av backtimjan är mycket viktigt för många hotade insektarter som trivs på de heta sanddynerna. Backtimjan producerar mycket nektar och utgör tillväxtplatser för insekternas avkommor.

Om man en lugn sommarkväll går nära backtimjans växtplats kan man känna doften av nektar och förstå varför insekterna så högt uppskattar växten!

Naturvård 2019

På WWFs talkoläger skötte man små arealer noggrannt och samlade in ris och barr. Mindre träd omkring de stora togs tagits bort, samt några tiotals tallar på de ställen (kulturhistoriska objekt) där man inte kunde använda skogsmaskin.

Nedan finns bildpar som visar situationen före och efter naturvård.

Man har tagit bort några enstaka träd på stranden. Foto: Hans-Erik Nyman / Forststyrelsen.
På statens område har man tagit bort mera träd. Foto: Hans-Erik Nyman / Forststyrelsen.
Foto: Esko Tainio / Forststyrelsen.
De gamla träden har fått mera ljus. Foto: Esko Tainio / Forststyrelsen.
Foto: Esko Tainio / Forststyrelsen.
De gamla träden har fått mera ljus. Foto: Esko Tainio / Forststyrelsen.

Frågor och svar (sommaren 2019)

Vilka naturvårdsåtgärder utfördes på omrädet och varför?

Syftet med naturvårdsarbetet var att förbättra tillståndet i Natura 2000-biotyperna och de hotade arternas livskraft. I naturvårdsarbetet fokuserade man på att minska det tallbestånd som vuxit upp i området efter andra världskriget och att blotta sandjorden under förna, mår, mossor och lavar. Trädbeståndet minskades med skogsmaskin. Dessutom blottades dynsanden där de fällda träden stått med grävmaskin, samt för hand genom att man krattade mindre områden vars mikroklimat eller artbestånd är viktigt.

När åtgärderna utfördes, eftersträvades en så stor sammanjämkning som möjligt av naturvärden, landskapsvärden och rekreationsvärden. Det var en krävande helhet, men målet var att såväl öppna landskapet som

1) öka de öppna dynerna och den öppna, solexponerade miljön för att trygga naturvärdena:

a. närmare havet öppnades trädbeståndet med kraftigare hand

b. längre bort från havet fick ett större trädbestånd stå kvar. Trädbeståndet minskades särskilt bland annat söder om de små öppna och solexponerade plättarna och sänkorna, varvid graden av solexponering ökar och områdena i högre grad ansluter till det övriga öppna landskapet.

2) Landskapsträd (en liten andel av de unga och alla gamla) lämnades kvar i området på samma sätt som i Furuvik och norr om promenadstigen i Kolaviken, det vill säga i form av enskilda träd, grupper om några få träd samt små skogsdungar (referensområdena, karta, pdf). Så dör de gamla träden inte i konkurrensen med unga träd.

3) Vid kulturarvsobjekt (bl.a. skyttegravar, löpgravar osv.) avlägsnades unga träd, så att kulturarvsobjekten blev synliga och trädrötterna inte förstör dem.

4) Spåren efter arbetsmaskinerna jämnades ut genast efter att arbetet var färdigt, varefter vind och regn bidrar till att forma landskapet och utplåna spåren.

5) Skräp städades bort.

6) Vresros undanröjdes.

7) Gamla stolpkonstruktioner och rep avlägsnades.

8) Torrängsområden som är viktiga för sällsynta insekter utvidgades genom att man ställvis planterade ut backtimjan (av Tulluddens egen stam).

9) En tillgänglig spång byggdes som styr slitaget.

Varför måste trädbeståndet på Tulluddsstranden gallras?

I naturvårdsområden måste man ibland minska trädbeståndet för att trygga naturvärdena. Naturvårdsplaneringen baserar sig på kännedom om de befintliga artvärdena och arternas habitat (så kallade biotoper, det vill säga naturtyper).

I den senaste bedömningen av hotade arter (2018) konstaterades det att den vanligaste orsaken till att artbeståndet hotas är att öppna habitat växer igen (639 arter, vart fjärde hotad art). Sådana habitat finns bland annat i vårdbiotoper (ängar, hedar, hagmarker), på stränder och i solexponerade miljöer såsom dyner och åssluttningar. Denna typ av miljöer finns på en knapp procent av våra skyddsområden.

Genom att sköta sådana naturvårdsområden bevaras ändå de naturvärden utifrån vilka områdena har skyddats: Genom naturvårdsåtgärderna på Tulluddsstranden återställs det trädfattiga och delvis trädlösa dynlandskapet som bland annat ligger till grund för skydd av Tulludden som Natura 2000-område och som är nödvändigt för att skydda områdets värden i fråga om artbeståndet. Alla gamla träd får fortsätta växa. Även unga träd som utvecklas till landskapsträd lämnade kvar för att ännu växa något.

Genom att naturen sköts värnar man om nyttan med skyddet av ett naturskyddsområde som finansierats med skattemedel – utan skötselåtgärderna skulle arterna försvinna. Relativt unga trädbestånd förknippade med igenväxning (t.ex. tallarna på Tulluddsstranden) har sällan särskilda skyddsvärden – motsvarande unga tallbestånd växer också på andra ställen på Hangö udd i såväl ekonomiskogar som naturskyddsområden.

Varför gjordes arbetet med stora maskiner, lämnade de inte spår efter sig?

På samma sätt som i Furuvik och Kolaviken var avsikten att använda skogsmaskin och grävmaskin i naturvårdsarbetet. Eftersom dynområdet är så vidsträckt, är maskinarbete det mest kostnadseffektiva sättet att utföra arbetet – arbete för hand lämpar sig för målinriktade insatser på små arealer (också sådana behövdes på Tulluddsstranden). Dessutom blir en motorsågskedja slö väldigt snabbt på grund av sand som samlats i barken vid stambasen. Det så kallade hårdmetallskäret som finns på skogsmaskinens såg är därför nödvändigt. Den sandiga jorden tål madkinarbetet bra, och om det blir djupare spår, täckte dem när arbetet är färdigt.

Inte ens stora maskiner är ett hot mot de värden som artbeståndet står för, förutsatt att arbetet i terrängen styrs noggrant. Dessutom har de arter som lever i dyner och på sandstränder anpassat sig till en livsmiljö som ständigt förändras, och de kommer därför snabbt tillbaka när miljön åter är öppen och solexponerad så som lämpar sig för dynbeståndet (t.ex. områdena i Furuvik och Kolaviken där vresrosen bekämpas).

Handlade skötselåtgärderna om att man vile öppna upp stranden för byggande e.d.?

I enlighet med finansieringsbeslutet för naturskyddsområdet är byggande inte tillåtet. I naturvårdsplanen ingår en möjlighet (men inget tvång) att bygga spångar som kontrollerar var dynvegetationen slits samt små informationsskyltar om naturen i området.

Har Tulluddsstranden tidigare varit trädlös?

Dynområden är naturligt öppna och nästan trädlösa (särskilt så kallade vita och grå dyner i närheten av hav). Av gamla kartor och bilder på Tulluddsstranden framgår tydligt att den åtminstone från och med mitten av 1800-talet har varit helt eller nästan trädlös. Öppenheten hänger ihop med dyners naturliga dynamik. Dessutom kan betande djur, virkesavverkning eller en skogsbrand ha inverkat på området.

Ännu vid tidpunkten för andra världskriget fanns det över 32 hektar öppna, solexponerade områden på Tulludden. Numera finns det bara knappa 8 hektar sådana områden kvar. Efter andra världskriget planterade man aktivt skog på ”lågproduktiva” områden såsom dynområden. Också på Tulluddsstranden planterades tallar. På grund av eutrofieringen (kvävenedfallet) och det skydd som det utplanterade trädbeståndet ger, växer det också plantor som uppkommit naturligt. Tack vare den långa perioden av öppenhet finns det i området ännu artbestånd som har blivit sällsynt eller hotat i Finland.

De svartvita foton på slutet av denna sida visar landskapet från 1934 och 1959 .

Vilka organismer förekommer på Tulluddsstranden, är området särskilt viktigt för dem?

På Tulluddsstranden finns det ett rikt bestånd av arter som kräver solexponerade habitat. Sammanlagt har man påträffat 26 hotade och 19 nära hotade arter, för vilka Tulludden är en viktig fristad. Tulluddsstranden är särskilt viktigt för arter som lever i solexponerade miljöer på dyner och torrängar. I dessa arters krav på sina habitat framträder särskilt

  • att det enbart finns lite skuggande trädbestånd (bara enstaka landskapsträd, grupper om några få träd samt små skogsdungar)
  • det finns vidsträckta dynområden med blottad sand eller gles vegetation
  • det växer glest med mossor, lavar och ris
  • i området växer honungs- och värdväxter för insektsarterna
  • dynsanden kan ställvis röra på sig med vindens hjälp

Till de speciella arterna i beståndet hör bland annat blodrött ljusmott, dubbelbandat ljusmott, gördelljusmott och krokbandat timjansmott samt tandad lundmätare och fläcksprötat timjanfjädermott. Vita och grå dyner är viktiga för sandängsflyet, det vitstrimmiga sandgräsmottet, det linjerade gräsmottet, strandrågsstråflyet och den blåvingade gräshoppan. De få fläckar av trädlösa sanddyner med kråkbär som finns kvar är kritiska för den nästan utrotade kråkrisfältmalen samt för den vanligare motfläcksmossmalen som också trivs på dessa.

Det gamla, skogbeklädda dynområdet på åsen mellan Tulluddsstranden och Frihamnen är värdefullt med tanke på skogsarter (särskilt dess grova döda träd, äldsta träd, ihåliga träd osv.). I utkanterna av området (en omkring 8–12 meter bred zon) gallras unga tallar bort runt de äldsta träden.

Sköter inte naturen sig själv – varför måste livsmiljöer skötas aktivt?

Också många naturskyddsområden som ter sig vara i naturtillstånd lider av de ändringar som människan orsakar i miljön. Till följd av dessa ändringar kan de arter och biotoper som ligger till grund för skyddsstatusen försämras eller försvinna:

  • Kvävenedfallet som uppstår till följd av uppvärmning och trafikutsläpp innebär eutrofiering (övergödning), vilket accelererar igenväxningen.
  • Ökningen i koldioxidhalterna, som orsakar klimatförändringen, hotar bevarandet av de solexponerade miljöerna på grund av temperaturhöjningen och den ökande mängden nederbörd, och bidrar till att vegetationen växer snabbare och leder till igenväxning.

Kvävenedfallet och minskningen i miljöns egen modifiering av landskapet har inverkat på att områdena snabbt växer igen och artbeståndet snabbt blir hotat. Habitat som lider av igenväxning finns särskilt i solexponerade miljöer, såsom dyner och åssluttningar, men också på hällmark, stränder och vårdbiotoper (ängar, hedar, hagmarker). Dessa biotoper utgör en knapp procent av arealen av alla naturskyddsområden i landet. Samtidigt rymmer de en dryg tredjedel av alla landets hotade och nära hotade arter.

Gemensamt för de öppna habitaten är att de tidigare hållits öppna av olika naturliga störningar, såsom skogsbränder, betande djurhjordar, översvämningar och stormar. I ett område såsom Nyland uppstod sådana livsmiljöer alltid någonstans, och de förblev öppna längre än i dag på grund av naturliga faktorer. Exempelvis åt betande djur upp en stor del av trädplantorna i områden där skogsbränder härjat. Numera förhindrar människan de naturliga störningarna eller försämrar deras inverkan (förkortar till exempel det tidspann då öppna livsmiljöer ”står till buds” genom att plantera skog).

Också kvävenedfallet, som härrör från utsläpp från trafik och uppvärmning, påskyndar igenväxningen av de öppna miljöerna. Särskilt karga, sandiga livsmiljöer, såsom dynområden, åsar och torrängar, eutrofieras kraftigt av kvävenedfallet. Kvävenedfallet försurar också jordmånen och försämrar därigenom tillväxten av de foderväxter som många fjärilsarter är beroende av. Nedfallsmängden är i södra Finland vanligtvis 1,5–4 kg per hektar och år, vilket grovt taget motsvarar omkring en tredjedel av den mängd som används vid skogsgödsling.

När marken eutrofieras täcks den blottade mineraljorden i regel först av mossor och lavar, som senare underlättar för plantuppslag bland träd och buskar genom att minska vattenavdunstningen från marken, förebygga ytterligheter i mikroklimatet och förhindra sandens rörlighet. När trädplantorna växer upp skapar de ytterligare skydd som ger rum för ännu mer plantuppslag. På det här sättet blir igenväxningen småningom allt snabbare.

Varför ska arter hjälpas genom naturvårdsåtgärder?

Enligt undersökningar genomlever vi en period av kraftig försämring av jordens mångfald. Den sjätte utrotningsvågen som människan orsakat pågår och många arters livsmiljöer försämras och försvinner på grund av mänsklig aktivitet: utrotningshastigheten bland jordens arter bedöms ha blivit över hundra gånger större än den naturliga utdöendehastigheten. Utöver det att arter utrotas har också arternas individantal minskat drastiskt. Bristen på pollinatörer hotar matproduktionen. IPBES publicerade nyligen en rapport, enligt vilken även människans existens är i vågskålen genom att livsmiljöer och arter försvinner.

Också i Finland har många arter blivit hotade: jämfört med för några hundra år sedan finns det extremt små arealer kvar av områden lämpade för arter som är beroende av solexponerade miljöer. Numera har det artbestånd som lever i solexponerade dyn- och åsområden koncentrerat sig på sydkusten, där dessa miljöer inte ännu hunnit växa igen helt. I inlandet har de solexponerade miljöerna i stor utsträckning vuxit igen, och många artförekomster finns i sekundärmiljöer, såsom banvallar eller flygfält.

Naturskyddet och naturvårdsåtgärderna utgår från avtal för bevarande av naturens mångfald, vilka riksdagen bekräftat (t.ex. nationell lagstiftning, skyddsprogram, internationella konventioner om biologisk mångfald och EU:s direktiv för Natura 2000-områdena). Riksdagen leder miljöministeriet, som i sin tur implementerar insatserna i de regionala NTM-centralerna och Forststyrelsens Naturtjänster.

Varför ska bevarandet av någon art tryggas?

  • Ofta åberopas arternas egenvärde och existensberättigande.
  • Dessutom bildar arter organismsamhällen som upprätthåller ekosystem och vars ekosystemtjänster också människan drar nytta av. När många arter försvinner ur någon livsmiljö, förändras ekosystemen på ett sätt som är skadligt också för människan.
  • Dessutom är arternas gener en möjlig framtidsresurs – deras värde har ändå inte prissatts ännu och således inverkar de inte på beslutsfattandet.
  • När vi vandrar runt i en mångfaldig, omgivande natur drar vi också själva direkt nytta av mångfalden: ett rikt artbestånd stärker vårt immunförsvar och minskar bland annat förekomsten av allergier.
  • Naturskyddsområdena är också viktiga med tanke på rekreation och stressminskning.

Mera information

Karta över naturvårdsområdena på Tulluddsstranden (blå linje = statsägd mark).
Vy från 1934. SA-kuva.
Vy från 1959. (C) Tmi Karhumäki.

Senast uppdaterad 16.4.2023