Naturresursplanering
Användningen av de mark- och vattenområden som förvaltas av Forststyrelsen planeras mångsidigt i naturresursplaneringen. I den granskas användningen och skötseln av naturresurserna som en helhet utgående från olika användningsformer. Målet är att man skall passa ihop och skapa en fungerande helhet av de möjligheter naturresurserna ger och de förväntningar som ställs på hur de används. Olika användningsformer för statens marker är bland annat naturskydd, skogsbruk, rekreationsanvändning, naturresor, fastighetsförädling och marktäktshandel.
I naturresursplaneringen granskas ett område förutom ekonomiskt också i fråga om den ekologiska och den sociala hållbarheten. Huvudmålet med den ekologiska granskningen är att trygga att arterna bevaras och har en möjlighet att breda ut sig. I den sociala granskningen bedöms användningen av området utgående från bland annat de behov som ställs vid rekreationsbruk och/eller naturahushållning. För att underlätta granskningen gör man olika alternativa kalkyler, med vilka man kan illustrera hur olika handlingssätt är beroende av varandra, samt alternativens för- och nackdelar.
I naturresursplaneringen deltar förutom Forststyrelsens anställda också många lokala intressentgrupper i de så kallade samarbetsgrupperna. Som ett resultat av planeringsprocessen justerar Forststyrelsen sina verksamhetsplaner och fattar beslut på regional nivå om till exempel skogsbrukets omfattning och om tyngdpunkterna i användningen för naturskydd och rekreation.
Under åren 1997 – 2001 gjorde Forststyrelsen sju regionala naturresursplaner : västra Finland, östra Finland, Kajanaland, Österbotten, västra Lappland, östra Lappland och övre Lappland.
Under 2002 påbörjades en ny planeringsrunda i Kajanaland . I det reviderade planeringssystemet har man kombinerat naturresursplaneringen av gammal modell och den ekologiska landskapsplaneringen. Dessutom satsar man mer än tidigare på det samarbete som görs med intressentgrupperna.