Restaurering av myrar

Syftet med myrrestaurering är att återställa en utdikad myr i naturtillstånd.

Till att börja med försöker man återställa myrens egen vattenhushållning, så att den torv som torkat ut på grund av dikningen så småningom suger i sig fuktighet. Samtidigt ger skogsväxterna vika för myrväxter, som täcker myren inom några år.

När vattennivån förblir hög, börjar växtligheten bilda torv - den restaurerade myren börjar fungera som en riktig myr.

Man försöker också återställa det ursprungliga myrlandskapet. När växtligheten och myrlandskapet återställs, återvänder även andra myrarter så småningom. Det kan ändå räcka tiotals år att återställa en myr. Speciellt nödvändigt är det att återställa myrar i södra Finland, där tre fjärdedelar av dem är utdikade.

Skyddade myrar

Det nuvarande nätverket av skyddade myrar täcker ungefär 1,2 miljoner hektar, det vill säga 13 % av hela landets myrareal. Skyddade myrar finns i de särskilda myrskyddsområdena, i nationalparker och naturreservat, i ödemarksområden samt i andra naturskyddsområden.

Största delen av den skyddade myrarealen finns i norra Finland, i norra delen av aapamyrbältet, där myrarna i huvudsak är i naturtillstånd. I högmossebältet är bara en fjärdedel av den ursprungliga myrarealen odikad och bara en bråkdel av myrarna där är skyddade.

De varierande skogs- och rikkärren omfattas minst av skyddet, eftersom man redan hade hunnit dika ut största delen av dem innan skyddsbesluten började fattas.

En del av myrarna i skyddsområdena är utdikade. Högmossarnas kanter är för det mesta utdikade, även om resten av mossen är i naturtillstånd. För att skydda och bevara myrnaturen är det i södra Finland nödvändigt att återställa alla utdikade myrar i skyddsområdena. I norra Finland krävs restaurering i synnerhet av skogs-, rik- och källkärr samt myrområdenas utdikade kanter.

Syftet med Europeiska unionens habitatdirektiv är att säkerställa den biologiska mångfalden inom EU. Högmossarna och aapamyrarna har klassificerats som särskilt viktiga livsmiljötyper i habitatdirektivet. Finland har fått EU-finansiering för att förvärva myrar till naturskyddsområden samt återställa utdikade myrar.

Myrrestaureringsmetoder

När en myr dikas torkar den ut. Målet är att förvandla en myr i naturtillstånd till bördig skogsmark.

När vattennivån sjunker torkar torven och börjar långsamt falla sönder. Sådana myrväxter som kräver fuktighet lider och så småningom börjar skogsväxtligheten invadera myren. Till slut börjar den f.d. myren och dess organismarter påminna om moskog.

Dikning förändrar myren permanent. Trots att dikena ser ut att växa igen, kan de fortfarande leda vatten. Via det trädbestånd som växer upp efter dikningen avdunstar rikligt med vatten. Så länge som myren förblir torr, bildas ingen ny torv. Utan restaureringsåtgärder återgår en utdikad myr vanligtvis inte till att bli en äkta myr.

Restaurering startar en utdikad myrs återgång till naturtillstånd

Först måste myren fås att suga i sig vatten på nytt. Återställd vattenhushållning är en grundläggande förutsättning för myrrestaurering. Helst skall vattennivån höjas genom att man fyller igen dikena helt, eller om det inte är möjligt, genom att dämma upp dem. Dessutom kan man bygga fördämningar för att säkerställa att vattnet breder ut sig över myren.

Det är ofta nödvändigt att avlägsna trädbeståndet, eftersom rikligt med vatten avdunstar via träden. De träd som växt upp efter dikningen avlägsnas från de delar av myren som tidigare varit öppna eller glest trädbevuxna. Då återfår myren variationen av trädbevuxna och öppna delar.

I skogskärr med ursprungligen rikt trädbestånd får träden stå kvar. Ett restaurerat skogskärr blir en idealisk livsmiljö för arter som kräver fuktigt mikroklimat och murkna träd, när den höjda vattennivån tar kol på en del av träden.

Utdikningen har gjort många arter hotade

Ursprungligen har över 10 milj. hektar av Finlands yta täckts av myrar. Myrarna befann sig länge i naturtillstånd, men så småningom började deras användning förändras. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet röjdes en stor del av myrarna och togs i jordbruksanvändning. Skogsdikningen, dvs. utdikningen av myrar för skogsodling, inleddes i början av 1990-talet. Myrar har också dränkts under konstgjorda sjöar och torkats ut för torvproduktion.

Utdikningen av myrar var som livligast på 1960- och 1970-talet. Under hälften av den ursprungliga myrarealen är numera inte utdikad.

Mest är det näringsrika myrar som har dikats ut och därför har de arter som är typiska för dem gått tillbaka. Två tredjedelar av de hotade myrarterna är arter som lever i näringsrika rikkärr och skogskärr. Numera dikas just inga nya myrar ut, men gamla diken iståndsätts.

Ungefär en fjärdedel av våra ursprungliga växtarter är arter som hör myrarna till. Av våra häckande fågelarter (ungefär 235 arter) är 80 i något skede av sitt liv beroende av myrarna.